Livs stories

För att delta i WASH- koordinerings möte i Nimba county kör vi två timmar genom morgon dimman. Det är en vacker bild av Liberia. Smågrisar skuttar över vägen. Skyndar oroligt efter mamma och syskonen när den stora bilen dundrar förbi. Grupper av skolbarn i uniformer, alla lika, skjortor, byxor eller kjol, blankputsade skor och böckerna på huvudet, eller kanske i en sliten Unicef ryggsäck. Grupper av lerhus, utanför ryker en eld, en familj sitter samlad runt elden, delar frukost ur en gryta. En man promenerar längs den dammiga vägen med sin son, en machetes i handen och en pigg och munter hund, på väg ut i skogen för en dags arbete. En unghund tittar nyfiket och lekfullt på hur en ankmamma passerar på gårdsplanen, med sin familj av dunbollar vaggandes efter, beslutar sig för att pojkarna som leker med en tom plast flaska i ett snöre är mer spännande att slå följe med. En grupp kvinnor promenerar ut från byn, insvepta i färgglada tyger, med småttingar knytna på ryggen, och ytterliggare tygbylten och plastkärl på huvudet.

Vi passerar järnvägen på en viadukt. Den raka, blänkande rälsen skär genom djungeln på ett onaturligt sätt. Så rak, perfekt och välbyggd vittnar den om effektivitet, pengar och ordning. Jag har en spontan beundran. Den står för logistik som är så nödvändig. Idag körs inga persontåg på den. Endast järnmalm, och mineraler från Labkos fd gruva.

Jag får lära mig att poliserna vid de ständiga vägtullarna är korrupta och tar ”fast avgift” för all passerande bilar. Med undantag från FN-bilar, samt vissa personbilar. I övrigt så är det ingen som vägar att klaga på avgifterna. Polisen skulle genast bli avskedad, men samtidigt så skulle han effektivt kunna göra dina framtida resor och förehavanden i distriktet mycket svåra. Så ingen vågar klaga. Korruption ut i dess minsta detalj. Som utarmar hela rättssystemet, och undergräver all tilltro på fördelen med att dela och få vinning av ett samhälle.

Jag får även lära mig att i en ”palava-hut” så kallas trätande familjemedlemmar samman, av de äldre, respekterade i familjen. Alla vuxna, berörda, eller bara kunniga och intresserade samlas i skuggan under det runda taket. Alla lyssnar på allas ord och åsikt, en slutlig dom från de äldre och vise avkunnas, varefter konflikten läggs åt historien. Samlingen avslutas med en gemensam måltid. Jag tror att vi skulle behöva bygga lite Palava huts hemma i Svedala. Frågan är väl bara vilka som skulle ansees som kloka nog, och besitta nog respekt att samlas för att dela åsikter. Vem skulle ge utrymme för den sortens konfliktlösning i vårt stressade samhälle?

Fem timmars resa från Zwedru till Saclepea. Åter igen roaming, men på måndag gäller det NCA kommer in och tar över ansvar för WASH-verksamheten i Bahn.

Några timmar tillsammans med olika ”drivers” kan ge tid för många intressanta insikter om Liberia. Våra lokalanställda är helt underbara. Tar man sig tid att lyssna på vad de tänker och tycker så finns det så mycket att lära. Och alla delar så frikostigt med sig.

Jonathan gillar att prata om kärlek, interaktion mellan kvinnor och män. Han berättar om hur han studerar, försöker förstå och värderar en kvinnas humör. Han har förstått att jag behöver få vara ifred och vill vara tyst ibland. Han berättar livligt och ingående hur han hjälper vänner att medla då relationsproblem uppstår. Men han tror att jag driver med honom då jag berättar att jag inte vill ha barn. När jag ger vidare argument och berättar hur överbefolkad vår jord snart är, och hur många barn som lever utan de förutsättningar och vuxenstöd som de förtjänar så häller han med. Varför ska jag ha egna när det finns så många barn och människor i behov av hjälp, och i ärlighetens namn så måste jag ju även erkänna det egoistiska perspektivet att jag inte har lust att sätta av en hel massa tid åt att vara stilla hemma. Efter en stund så förstår han att jag menar alvar, och att det kanske ligger något i det jag säger. Erkänner att det nog inte vore så bra om alla gör som hans kusin och skaffar 19 barn. Själv har han bara fem och känner sig nöjd med det.

Efter två timmars resa från Zwedru så möter vi upp med bilen från Saclepea som kommit för att möta mig och köra tillbaks. Jag hoppar över i en ny (nästan) Toyota Hilux med fungerande AC, som körs av Joseph. Joseph är både mekaniker och chaufför. Han berättar gärna om hur han lagat bilar av alla olika sorter. Han har flera historier från missions då bilen gått sönder i mitt ute i bushen. Alla befarar det värsta, att tvingas övernatta längs vägkanten i väntan på hjälp. Men efter att han skruvat och fixat en stund har de kunnat rulla vidare och komma hem innan mörker och reseförbud inträffar. Jag har en djup beundran för alla mekaniker som håller bilar och trucks rullande på dessa fruktansvärda vägar.

 Joseph berättar vidare om hur hans mekaniker kunskaper höll honom och familjen levande under de svåra åren av krig. Bilar måste alltid rulla, och då behövs alltid bilmekaniker. Det svåraste var maten. De ransonerade maten inom familjen för att överleva. Vissa dagar fanns det bara the att dricka. Det fanns ingen mat att köpa, inget att få tag i varken med eller utan pengar. Efter en tid kom hjälporganisationer och delad ut så att de fick lättare att klara sig. Han bad att få mat som betalning för de bilar han lagat.

Joseph berättar hur han och familjen vande sig vid att gå in så snart skjutandet började höras i kvarteren. Hur han dagligen såg och hörde rebellerna utanför huset. Han gick inomhus med sin fru och sina små pojkar, bad till gud, och bara väntade. Vart skulle vi gå, jag hade inget bättre att hoppas på, ingen stans att ta vägen. Till slut blev det en vana. Men det blev även en vana att dricka. Jag drack för att kontrollera ångesten, och för att kunna sova, säger han. Men sedan kriget tog slut, september 2003 så har jag inte druckit mer. Kriget är slut och nu finns ingen anledning att dricka mer, säger han stolt.  Är det fel att gråta när någon berättar om sitt liv? Jag känner mig dum och naiv, förstår inte hur de orkar leva med minnena, jag kan inte föreställa mig, kan bara beundra dem.

Joseph tycker även om att när jag berättar hur det är hemma i Sverige, om mörkret på vintern när solen bara är uppe några få timmar om dagen, och hur vägarna fryser, man kör extra försiktigt med vinterdäck och dubb, hur träden fäller löv på hösten, hur tåg rullar genom staden och snabbt transporterar människor in till stan, hur hus och gator är rena, hela och upplyst med belysning. Han drömmer om att komma till Europa och hälsa på. Han frågar vad man tycker om svarta i Sverige, är man inte välkommen på besök som en svart man i Sverige?

Vad kan jag säga? Inte kan jag ljuga och säga att vi i Sverige kommer att välkomna honom så som jag blir bemött här i Liberia. Jag önskar säga att vi är ett gästvänligt och öppet land. Men jag säger att vi är ett av Europas mest välkomnande länder, det finns olika åsikter, men över lag så är svenskar välkomnande, särskilt mot trevliga öppna och engelsktalande främlingar. Jag hoppas att han kan komma och se själv. Jag hoppas innerligt att om han lyckas göra sina drömmars resa, får uppleva en plats utanför Afrika, att det ska bli en bra upplevelse. Att det inte ska fylla honom med en känsla av mindervärde, eller saknad över allt som finns som han inte kan få hemma.

Jag vill inte att världen ska vara så orättvis.

Det är härligt att vara tillbaks i Zwedru, här där jag har mitt rum, mitt lilla hem. Med en Ikea lampa och egen dusch (med rinnande vatten). Där jag borde vara, istället för att bara kryssa runt i kappsäck. Det är härligt att återse kollegorna, för var dag kommer fler tillbaks, glada och utvilade. Det är så ljuvligt. Alla kommer men nya förhoppningar inför året, och med nytt förlängt kontrakt.

Demonstrationer för uteblivna NFI (Non Food Items, som kastruller, mattor och husgeråd)

Själv våndas jag över beslutet att inte stanna. Livet efter Liberia ser mer och mer skrämmande ut. Hur ska jag kunna lämna alla, och veta att de är kvar och kämpar, för vara med och se hur planerna tar form? Hur människor kämpar ”try small”. Vi som just lärt oss att jobba så bra tillsammans, och som faktiskt lyckats övervinna några av problemen, och allra viktigast, lyckats behålla en positiv anda, skapa en bra stämning och respektera varandra. Jag har t.o.m. lärt mig att tycka om Ruth, vår hopplösa Radio Operator, och Luriana vår nonchalanta och lata Admin Assistant. Till och med vår lata buttra Supply officer Amos blir riktigt härlig öppen pratsam och glad när man börjar bjuda på positiva kommentarer. Så snart jag bara lyckats hitta något jag kan gilla hos dem, och bjuder på så mycket uppskattning jag kan, precis som de gör för mig (säkert tycker de att jag är lika dryg som jag tycker att de är), så skapar vi så snabbt en härlig relation. Vi har hittat en riktigt varm och härlig känsla på kontoret och jagat bort den stressiga tryckta känslan som rådde förr.

Inför kommande år kan jag se fler förbättringar, vi får ha kvar Oxfam i PTP och i Little Wlebo Camp. En ny partner kommer och tar över i Solo och Dougee, där Oxfam är trötta på att fortsätta. Vi har dock redan lyckats borra en brunn som ser mycket lovande ut i Dougee. I Bahn camp byter vi ut gnälliga ACF mot käcka religiösa norrmän, och även Ziah får en wash- implementing partner. Det kanske blir lättare att jobba så?

Oxfam vattentank, på hösta punkten av PTP

Och hur kan jag lämna Liberia strax innan mango- seasson börjar? Med två små underbara hundvalpar som just flyttat in hos oss på Monah guest house. Mitt under pågående verifiering i Grand Gedeh, och planering för 2012 i full fart. Jag har äntligen varit tillräckligt länge på alla kontor för att känna mig riktigt hemma, skaffat vänner på alla våra kontor och lärt känna våra partners. Hur ska jag kunna lämna dem alla nu? Ruth sa att om jag stannar 6 månader till så ska jag få ett Liberianskt namn. Det finns så mycket värme..

Underbara barn i Block D i PTP

Efter en dag i PTP är jag slut. Vi har hittat ”medical waste” att sanera, en massa använda nålar ligger mitt bland blivande tältområde i block S, vi har flera oreglerade skogskällor där flyktingar föredrar att hämta vatten. Trotts upprepade försök att informera om dålig vattenkvalitet så fortsätter de att hämta det kalla goda vattnet från skogskällan, istället för vattnet i våra kranar. Och I Ziah camp har två hand pumps slutat funka, och vi har ingen partner som kan laga dem. Flyktingar får köa alldeles för länge för att få vatten, och förmodligen kommer snart de andra brunnarna att bli överbelastade. Det kan snart bli akut vattenbrist där långt ute i skogen. Samtidigt som oroligheter i Elfenbenskusten gör att 80 nya familjer just kommit till lägret. Jag vill bara stänga lägret och flytta dem till PTP, men vi har ju faktiskt inte plats där.. ännu.

Vatten-vakten (delar ut decinfektions tabletter och räknar hinkar) tillsammans med en kvinna som hämtar vatten, vid en av de öppna källorna i skogen.

På väg hem berättade vår härliga Oxfam ingenjör, Timoth från Kenya, om hur det är i Dadab. Världens största läger, över 500 000 flyktingar i semi- dessert. Och säkerhetsläge som gör att varken internationella eller nationella vågar röra sig i lägret. Jag ska vara glad, vi har en idyll här ute i djungeln, där jag möts av jublande barn överallt jag går. Och vad kan en ingenjör göra för att få samma bemötande hemma i svedala? Tillbaks på kontoret påminns jag av min skärmsläckare om det två vackra vita (Igor och Kamelia) som väntar hemma på mig… en anledning att inte stanna i Liberia gör sig äntligen påmind.

Block S växer fram. Träskelett väntar på pressäningar för tak och väggar. Toaletter står redan färdiga och väntar på sina nya användare

Jag har haft en skön mjukstart efter RnR i Ghana. De flesta är borta och firar helgerna, med familj och vänner.. varför gör inte jag. Men min kära familj vet ju att jag inte gillar julfirande, men älskar att träffa er alltid ändå.

 Nyår i Saclepea blev inte så hemskt som jag förställt mig. Det här en liten idyll. Vi har haft flera driver/liberianer kvar här. De är verkligen underbara, utan våra härliga drivers så vore livet i Liberia helt dötrist. Det är ju genom dem som jag får bäst möjlighet att lära känna Liberia. Och de visar, berättar och delar med sig så glatt. Det är allmännt uppskattat att jag är så förtjust i coco. Själva vet de inte vad man ska göra med bönorna. Och visst är det ju inte alls som att tugga på en Maraboukaka. Men jag är ju redan van vid att äta 99%igt. För mig så smakar det ljuvligt ät äta de bittra bönorna som de är. Men jag ska nog ändå lära mig att rosta, mala och koka mina bönor till en riktig cholkad också.  

 Självklart ordnar Fatima en nyårsfest. Middag med grillat kött (jag slapp träffa geten) och ris. Efter middagen kändes stämningen en aning stel, och varför inte liva upp det hela med en danstävling. Jag var både yngst och vitast. Svårt att smälta in i gänget, men lyckades ändå smita hem till rummet. Jag är grymt trist ibland.

Det nya året startade jag med en långpromenad i den friska morgonluften. Ovanligt stilla. Alla jag möter ropar ”happy new year”. På min promenad ut så kommer jag ikapp en man med sin son. De berättar att de är på väg hem, till en by som ligger 20 min vandring från Saclepea. Mannen berättar att han är jordbrukare. Han odlar ris, bananer, coco och div grönsaker. Eftersom jag är intresserad av odling så berättar han glatt om sin odling, vad som växer vad som är eftertraktat och vad som är lönsamt. Han mäter alla avstånd i hur lång tid det tar att gå dit. Det är nära till Ivory Cost, tar bara 1,5 dag att gå. Till Monrovia tar det närmare tre hela dagar att gå. Och så är det mer lönsamt att sälja sina coco- böner i Ivory Cost eftersom det betalas mer för bönorna där. 

djungel vandring

En lördagmorgon i Saclepea är mycket mer frisk och stilla än andra platser i Liberia. Där jag varit, ska väl tilläggas. Av någon anledning så regnar det mindre, absolut inget alls, under torrperioden, allt dammar. Men dessutom sjunker temperaturen till si sådär 17-18 grader på nätterna. Under de första gryningstimmarna så är det svalt och skönt att röra sig ute. När jag tar en morgonpromenad i kortärmat så tittar människor förvånat och säger att det är kallt. Själv uttrar de intill morgonelden. De som har det förspänt tar på sina vinterjackor, med tjocka foder, eller flera lager med jackor. Jag mötte en pojke i hel- overall och stövlar. Rustad som ett svenskt dagisbarn då det är -5 ute.

 På morgonen är det inte ännu så många motorcyklar och bilar ute. Men jag möter några av de första som ger sig ut. Det är en vanlig artighet att tuta när man passerar gående, liksom för att hälsa. Det förekommer inte en tanke på att tutande är en form av obehagligt oljud. De väntar tills de är precis bredvid med tuta.

 Det är helgstämning här. Och igår tog jag mig friheten att låna ugnen. Jag bakade ett riktigt skapligt grahamsbröd. Det ger mig en lagom dos av hemmakänsla. Nu fattas bara min espressobryggare som väntar i Zwedru och frukosten vore fulländad. På TV visas ett Nigerianskt bröllop. Undrar om min vän Davids bröllop var liknande. Så mycket dansande, istället för att gå så dansar man fram, alla deltar i säng och tal. Det finns ingen blyg rädsla för att tala och uttrycka sig. Och vilka kläder, hattar bakverk. Allt har såna utsmyckningar. Jag önskar vi kunde blanda in lite av västafrika i den svenska kulturen. Jag tror vi skulle behöva det. Sorgligt nog vet jag att jag snart acklimatiserar mig till vårt tysta känslotomma lagom- samhälle igen.

För ett par dagar är jag tillbaks i en civilicerad och välutvecklad tillvaro. I kontrast från Zwedru, besök i Zlei Town, Fish Town och alla de andra små byarna så känns det enormt lyxig. Nästa sjukt att tänka sig. Och snart är jag tillbaks. Men inte alla har det så lätt att förflytta sig mellan mänsklighetens kontraster. Jag förstår den strävan och kamp som pågår för att nå hit, där jag sitter i hotell lobbyn och lyssnar på mannen som spelar julsånger på pianot och dricker ett underbart fylligt Sydafrikanskt rödvin. Har spenderat dagen vid poolen, med avbrott för att svettas på gymmet, och slumra till den asiatiska flickans fotmassage. Livet är sjukt orättvist. Jag njöt med avsky av Fredrik Lindströms bok ”När ska det riktiga livet börja?”. Den är hammaren på spiken. Fyller mig med avsky för vad det samhälle vi är del av. Hur sjukt tomt det enkla liv vi lever hemma i Svedala kan kännas. Hur vi hänger oss åt en jakt på något som ska få hjärtat att slå på riktigt. Vi kan inte skylla på någon annan, vi är med och skapar det samhälle vi lever i. Jag har hittat så mycket av det som jon jag sköte. Men om det ger svaren på mina livsfrågor vet jag inte. Jag beundrar de flummiga rastas på stranden utanför hotellet som kämpar, som har en passion att kämpa för, att få upprättelse, repatriation of africans. . säger de i varannan mening när de kommer för att prata.

 Jag har haft ett par dagar på stranden. Det är inte en jättefin strand. Kan inte mäta sig med Fish Town beach. Det naturliga paradiset utanför Harper. En plats jag utan tvekan skulle rymma till om livets alla motgångar kändes för outhärdliga. Jag är obeskrivligt tacksam för att få upplevt denna plats. Förra veckans besök bjöd på en oväntad exotisk upplevelse. Efter en dag i Little Wlebo Camp så förhandlade vi med vår härliga ”driver” Vessely och tog en avstickare till havet. Efter ett snabbt dopp så beundrade vi småpojkarnas krabbfångster knaprandes på nyskördad kokosnöt. Medan vi beundrar de olika krabborna, vissa är klarblå och andra mer alldagligt gråröda, så promenerar en lättklädd man längs stranden. Han liknar en sagofigur i långa rastas, med svällande överkroppsmuskler ballanserandes en stock på huvudet, en lång machete hänger naturligt fäst framtill på stocken. Då han kommer närmare så ser vi att han har en meterlång krokodil liggandes utsträckt på stocken som han bär på huvudet. Den är bunden om huvud och svans, ligger med slutna ögon, vi övertygas om att den är död. Wow, en livs levande Tarsan, det var en syn från sagorna. Kan det bli mer exotiskt än så? Tror knappast det. Nu har jag fyllt kvoten på häftiga saker i mitt liv. Crocodile Dungee kan slänga sig i väggen. Sara, snälla, du måste dela med dig av bilderna. Varför har jag aldrig med mig kameran när dessa oförglömliga ögonblick i livet inträffar? Hur ska livet kunna fortsätta överraska mig nu?

 Stranden i Accra, Ghana är ok och exotisk på sätt och vis ändå. Inte den vackraste, eftersom det är centralt med en massa människor och bebyggelse omkring. Liksom människor gör så skräpar vi ner, och det blir en aning riskfyllt att vistas bär på kvällen. Men på dagen är det ett livligt exotiskt avbrott från det välarrangerade hotellet jag bor på. De självklara försäljarna finns där. Halsband, armband, frukt, färsk kokosnöt, massage, nagellack, diverse målningar på duk. Utöver detta finns även ett gäng killar med hästar, lokal form av fullblod, kanske med anor för polo, korta lätta och inte i helt tokig form. Vidare finns själklart musiker som trummar och även ett gäng clowner och akrobater som dansar, och spexar. Längre bort vid en annan bar så ljuder afrikasnka trummor och ett gäng killar tränar på ett afrikanskt dansnummer. Att det här är en afrikansk strand känns tydligt. Den afrikanska känslan framstår även tydligt då kvällens fotbollsmatch visas i lobbyn. Allt stannar, alla slukas, till och med pianospelaren i lobbyn slutar spela, att det inte är afrikanska lag spelar ingen roll. Det är lika viktigt ändå. Min vän David är den enda afrikan jag mött som inte njuter av att se en match.

Det var länge sedan jag delade med mig av livet i Liberia. Det har varit mycket, tankarna för kaotiska, för upptagna med annat för att dela dem. Försöker komma igen. En försenad delegation med vattenprovtagare har gett mig lite tid att vara mig själv.

 Jag är i Saclepea, Nimba county några dagar. Vi har Bahn Camp, där vår partner ACF slutar sitt uppdrag, men vi har ännu ingen som tar över. Sent om sider fick vi klart att norrmännen kommer, men de kan inte komma in förrän i january. Så det blir några månader med direkt implementering från UNHCR. Och självklart blir det jag som ska sy ihop denna paniklösning. I praktiken innebär det att jag kommer att bli tvungen att vara i Saclepea över nyår. Liksom Geffory beskrivning av platsen, ”Saclepea is close to nowhere”… känns det öde och kusligt att vara här. Som en skräckhistoria. Jag har nog blivit kräsen efter 2 veckor i Harper.

Men jag har äntligen hittat coco beans. Har lyckats köpa en 5 kg säck. Och jag kan få köpa mer. Ska bara kolla upp vad tullen kräver av mig innan jag köper på mig mer. Sen ska jag hem och starta min chokladfabrik. Wow, listan på att göra i livet saker börjar snart bli tom. Betyder det att jag ska ”settle down”. Sluta leva.. hoppas inte.

Vi har haft en get som bott några veckor på UNHCR compond vid kontoret. Det är ett trevligt inslag att se den lilla svarta killen knata runt och äta gräs, kommer och hälsar ibland. Imorse hade han fått en kompis. Jag fick även höra att vi ska ha ”end off year party” ikväll. Efter lunch hördes skriken av en gets barnröst i vår compound, och inom en timma så luktade det grillat kött. Jag är inte helt bekväm med att träffa geten på morgonen och se honom på talriken på kvällen. Det är lite för direkt för mig. Kollegorna här skrattar åt min naiva syn på mat.

Jag har sett lite för mycket bush meat här nere. Står inte ut med allt kött längre. Förra lördagen tog Sara och jag en tur på marknaden för att fixa julshoping. Av nyfikenhet så vandrade vi igenom köttmarkande… I de trånga gångarna mellan enkla träbänkar ligger hela eller delar av djur staplat. I värmen så stiger en obeskrivlig lukt av död, blandad med flygor som svärmar runt kött och blod. Vi tränger oss fram mellan bankarna, kvinnorna försöker frest med att hålla upp de döda kropparna av antiloper, grisar, apor och hönor. Det droppar blod ur näsan på en stor vacker rödbrun apa som ligger på en bänk. Han skulle kunna vara sovande. Sweet meat, good meat övertygar kvinnorna. De kanske ser min förtvivlan. Jag lyckas tränga mig ut och bort till de fredligare stånden med bananer, och vidare till tygstånden. Jag har inte mycket aptit kvar den dagen. Ytterligare två vackra nyskjutna apor swishar förbi knutna på en motorcykel då vi följande dag vandrad i djungeln.

Till de dagliga matintrycken hör även Jeffs vänliga och glada uppvisning av lokala delikatesser, i form av olika skalbaggar som han gillar att äta, stekta, råa eller i soppa. Han lovar övertygande att laga mig en av dessa delikatesser innan jag åker hem. Och han roas av att se mitt plågade ansikte när jag försöker vara kulturellt öppen och tacksamt ta del av vårt kulturella utbyte. Jag lever på hoppet om att vi inte kommer att få tid för denna delikatesmåltid. Men jag gillar Jeff, vad gör man… jag vill inte såra honom. Det rådde dock ingen tvekan om att jag nått min gräns för kulturellt utbyte när min Nigerianska rasta kollega David bjuder på sin delikatess, soltorkade caterpillars. Kanske en dag har jag blivit afrikaniserad nog att klara av det, men är inte där änn… 

David har annars en god smak, vi delar mycket, åskiter, livssyn och intressen. Vårt delade intresse för odling leder ofta till timmar av farmardrömmar. Han är uppvuxen på landsbyggden i Nigeria. Första skolåren gick han 1,5 timmar för att komma till skolan. Men kände större intresse för att fånga fåglar med snara. Han tittade förvånat på mig när jag erkände att jag inte har någon aning om hur man fångar vilda fåglar med snara. Jag har blivit lovad lektioner i fågelfångar konsten i utbyte mot simlektioner.  De flesta tittar minst lika storögt på mig när jag ger mig ut för att simma i havet. Hur långt kan du simma? Kan du verkligen simma där det är djupt? Det är så underbart att mötas av oliktänkandet.

Nu börjar det bli dags att åka tillbaks till kontoret för kvällens fest. Fatima (head of office) bestämde sig plötsligt för att det ska vara fest ikväll. Hon är bra. Har övertalat Azra att stanna kvar 6 mån till. Det är många som lämnar oss nu till jul. Alltid en jobbig tid med avsked. Och rent praktiskt luckor som uppstår. Min favorit Driver i Zwedru, Jeff kommer inte tillbaks. Det blir riktigt tomt utan hans glada leende varje dag. Kanske kan jag få möjlighet att komma och hälsa på hans familj, och fåglarna hemma i Monrovia.

Jag är tillbaks, bland de levande i Zwedru igen. Känns så underbart att vara starka och frisk och pigg, bara lite snuva och hosta kvar. Jag har legat utslagen sedan fredagen då den afrikanska flunsan slog ut mig fullständigt. Fort gick det, bara vanligt halsont, men hela kroppen gjorde ont, och jag hade inte ens kraft att sitta upp. Kineserna kunde inte hjälpa till mycket heller. Men jag fick ju klart att det inte var malaria, och de har gratis massage att erbjuda för utarbetade biståndsarbetare. Ska ta och besöka dem i helgen.

Det har varit en perfekt tajming för nu i valtider så händer det ju inte så mycket här i Liberia. Jag har haft tid att titta på flera av Ingos filmer. Vår lokala försvann i lördags. De åker till Monrovia för att rösta. Och utan chaufförer kommer man ingen vart. Det har varit enstaka oroligheter i Monrovia. CDC har bojkottat valet. Men verkar ändå stabilt.

Äntligen har jag fått avlastning och hjälp med wash- frågorna här ute. Vår nya kollega Sara kom förra veckan. Det är en underbar lättnad, att inte vara ensam med allt från smått till stort, över alla distrikt. Förhoppningsvis behöver jag snart inte sitta och räkna latriner hela nätterna. Men vad som egentligen skulle vara bättre vet jag faktiskt inte … Lite knasig ska man nog vara för att trivas med att jobba med skit. Blir överlycklig av att höra min gamla Achala rapportera från bygget av våra Haitiska slamdammarna. Och lördagens höjdpunkt är en direktrapporter från Sams besök på Monrovias förfallna avloppsrenings verk.

Arbetsveckan fylls med strategisk planering och en massa kontorsjobb.

Väl tillbaks i Zwedru så haglar arbetsuppgifter över mig. Vår wash- partner har svårt att rekrytera, har varit frånvarande kring valet samtidigt som vi har fortsatt med relocation, med att bygga hus och regna, sopor och behov av att lättas sig stannar inte i första taget. Så vi har ännu inte sett några åtgärder, snarare försämringar, och nu hamnar även sanitet plötsligt i fokus då en gammal långtidssjuk man dör med diarré. Egentligen inte något jag oroar mig mycket för, men i kombination med att vi har en förhöjd förekomst av diarré fall, liksom vissa undermåliga faciliteter så är det ett ypperligt tillfälle att skruva upp blåslampan på Oxfam, samt sprida budskapet inom UNHCR om att hygien arbeten är en minst lika viktig del av WASH som att gräva latriner och sätta upp vattenkranar. Äntligen får jag även tillfälle att klämma till med hur viktigt arbetet tillsammans med övriga wash- aktörer kring strategiska frågor som Cholera preparedness är!

Näst på schemat står att ansvara för våra potentiellt nya partners fält besök. Se till att de får all information nödvändigt för att komma in som en stark, bra och väl förberedd partner för kommande år. Redan första dagen är utmattande. Bara five to go. Sedan fortsätter utmaningarna med att delta som teknisk expertstöd i förhandlingarna mellan nuvarande partner Oxfam, om avslutande och kommande avtal. Där vi minst sagt kört fast. Med den vanliga UNHCR- attityden till alla oliktänkande så anser mina kollegor i Monrovia att Oxfam är inkompetenta, odugliga och ute efter att luras. Oxfam å andra sidan vill hålla skenet uppe, inte överge sina åtaganden i enlighet med wash-cluster accountability guidelines. Det känns därför som en enorm utmaning att fina en väg att medla mellan dessa parter. Min diplomatiska förmåga kommer att ställas på prov. Det värst är att jag gillar Jan, Oxfams emergency coordinator, jag förstår henne, hennes synpunkter. Samtidigt som vi har några mycket relevanta viktiga klagomål som måste bättras. Nog om jobb för stunden. Jag gillar det Liberianska uttrycket try small, vilket är just vad jag tänker göra; kämpar på och gör så gott det går.

Nu är det dags att sova så att jag är utvilad inför en lång dag på skumpiga vägar och lång vandring genom Dougee camp imorn.

P.S. begravningsfirande pågår fortfarande..

Trotts väder blev det slutligen ett grymt firande av ”Global Hand Washing Day” i Little Wlebo Camp. Förmiddagen såg mycket dyster ut, regnet vräkte ner, start tiden sköts upp till eftermiddagen i hopp om bättre väder. När det regnar så regnar det inte lagom här. Inge tär lagom, det är motsatsen till landet lagom, det verkligen vräker ner.

När klockan närmar sig ett så hängde mörka moln kvar runt oss. Efter en snabb lunch på Pakistani Engineering battalion, med yoghurt och färsk frukt (Harper är himmelriket), ger vi oss ändå ut till lägret. Lagom tills vi anländer börjar barnen att samlas ute på fotbollsplanen. Stämningen i hela lägret är upprymd. Det har varit flera veckor med förberedelser för firandet av Global Hand Washing day. En stor högtidsdag för att uppmärksamma vikten av grundläggande hygien.

Våra partners har valt att låta barnen stå i centrum. Vem kan vara bättre lämpad att sprida budskap om förändrade vanor till befolkningen. Barn är en väldigt utsatt grupp för diarré sjukdomar. De bär även med sig budskap för framtiden och till hemmet. Dessutom har nog inte många vuxna kunnat undgå förberedelserna när alla barn i lägret ska smyckas, kläs upp och träna för framträdande på den stora dagen. Det var därför inte als förvånande att i princip hela lägret (5600 personer) var samlade när det var dags för att starta firandet.

Självklart måste ärad gäster från Ministry of Health, UNHCR och Unicef sitta på första parkett.

Barn i olika åldrar, utsmyckningar traditionella dräkter, målningar paraderar, dansar och sjunger. Det är helt fantastiskt. Vilken passion, inlevelse, och så underbart söta. Fortsätter med en grupp tjejer som gör en dansföreställning. Vilken rytm, energi, takt. Jag är redan tårögd, publiken är fångad engagerad, klappar och jublar när de utmanande gymnastiska danserna framförs. Wow, jag älskar dem. Beundrar dem.

Nästa framförande är en teaterföreställning. Med tema på hälsa och hygien självklart. En underbar ung tjej med utsökta skådespelartalanger fångade publiken totalt. Att jag inte förstår franskan gör inget alls, jag gapskrattar lika mycket som alla andra. Med stor passion och inlevelse så spelas en story om en kvinna med ett sjukt barn, som söker råd hos olika kunniga i byn där hon lever, hon får råd av andra kvinnor i byn, av town chief, av en traditionella häxdoktor, och slutligen så kommer Oxfams Hygiene Promotion tema med kunskap och utrustning för att hålla byn ren och invånarna friska… inte så upphetsande story, men med det skickliga framförandet så var det en riktig njutning. Trotts att regnet återkom (small small) så låter ingen sig stoppas.

Näst på schemat står div tal och sen är vi tvungna att vånda tillbaks för att hinna innan mörkret. Jag är dessutom utmattad av alla intryck. Det tar på krafterna att uppleva saker. Det finns även en hel del mail att följa upp och rapporter att skriva.

Vi planerar att starta tidigt morgonen efter för nå Zwedru med bil. Ändå bestämmer jag att smita in i Sophies rum ute på UNMILs guest house, rakt under fyren längst ut på en smal udde i havet. Det känns som att flyta när jag sluter ögonen för att sova och omges av vågskvalpet. Tröttheten och ett glas rödvin hjälper till. Jag får även beundra soluppgången, fyren, små fiskebåtar som glider ut och fåglarnas morgon sånger innan chauffören ringer och skäller för att jag är sen. Viket jag inte alls är…

 parade genom Litle Wlebo Camp på Global hand washing firandet

småttingar på parad

 Dansande flickor

 mera dansande flickor

 fängslad publik